En kär vän och kollega till mig, Louise Dahl Lindvall, presenterar 20 unika sessioner på Konstnärshuset i Stockholm från och med torsdagen den 5:e april och månaden ut. Har ni möjlighet att göra ett intressant avbrott i vardagen tycker jag absolut att ni ska gå! Gratis inträde. Dem två första torsdagarna är redan fullbokade. Information kring anmälan hittar ni här: Power Distortion 2:6 Dyader!
Först hade jag tänkt skriva ihop en egenkomponerad text om varför man borde gå och se detta men originalinbjudan är redan så klockrent formulerad. Och ska jag vara ärlig vet jag inte alls vad jag förväntar mig att få se. Det var det beskrivande scenariot på tunnelbanan som fick mig att bli extremt nyfiken.
“Louise Dahl Lindvalls performance PD 2:6 Dyader består liksom titeln antyder av två delar, två kroppar. Hennes egen och besökarens. Detta är utgångspunkten. Närvaron av två personer, rummet och den raka linje som finns att förhålla sig till i detta rum. Nu har konsten aldrig haft till huvuduppgift att få oss att tänka klart, men att tänka nytt och beröras på ett personligt plan. Genom att skapa en intim situation där besökaren på samma gång är utsatt, akut delaktig och anförtrodd att förvalta konstverket tar sig Dahl-Lindvall an uppgiften att tillsammans med betraktaren omförhandla långtråkiga och fördummande överenskomelser i språket i vid mening och göra generaliseringar specifika och mångbottnade.”
“En eftermiddag i april 2008 begav sig en man hem från arbetet för att laga middag åt sin familj. När han kliver på tunnelbanan vid Mariatorget fångas hans uppmärksamhet genast av två damer i 30-årsåldern med var sitt barn. Skrattande och fullt påklädda är de i full färd med att svinga sig runt en av tågets många fristående stänger. Mannen får panik och ringer bestört till SL för att anmäla saken. Striptease i tunnelbanan! rapporterar mannen mycket upprört. Med barn!
Något i detta scenario har alltså skickat honom rakt ut i förnuftets periferi.
Låt oss anta att det rör sig om en illa utredd sexualskräck. Jag skriver illa utredd eftersom något explicit sexuellt överhuvudtaget inte fanns att utläsa i den sorglösa svängomen runt stången.
Kvinnornas förfarande var fullkomligt juckfritt, saknade varje form av sexuella anspelningar och inga klädesplagg var på väg att lämna deras kroppar. Sannolikt måste det alltså ha varit den tungt konnoterade stången som skapat en så kraftig stressreaktion hos mannen. Detta vertikala streck, som i sig själv saknar både ideologi och intention, men som blivit ett av alla de objekt som har kommit att signifiera vår samtids till synes outtömliga skräck för erotik, Denna skräck mest synlig inför dessa ‘lägre’ former av skönhet och förförelse. Nu är det naturligtvis inte omöjligt att föreställa sig att mannen i fråga led av den mycket utbredda klådan som stavas allmän rättrådighet i upphettad förblindning med dunkel skruv – Det är ju som bekant en ganska utbredd åkomma hos stora delar av befolkningen. Men det intressanta här är att sexualskräcken hos vår rapportör, och kombinationen kvinna – stång, med hela dess patriarkalt påladdade värde, tyckts stå så alldeles i förgrunden. Ja, rent av verka så paralyserande på hans förnuft att han inte ens förmådde klä sin moralistiska ingignation i tympligare och bekvämare argument. Till exempel att dansen skulle kunna knuffa till en medpassagerare om det föll sig olyckligt. Eller att kvinnornas skratt var störande. Ja, vad som helst. Nej, mannen var i panik och kunde inte tänka klart.“
Mitt i slutspurten för examensjobbet tog jag en välförtjänt paus för att istället sippa på ett glas med fruktig rom till tonerna av “kubansk musik” i goda vänners lag. Nalen bjöd nämligen på burlesk fest med tema från ett förgånget Havanna. Bland gästerna fann en hel del kreativa kreationer, allt från vattenmeloner i håret till skäggiga kvinnor med cigarrer. Själv var jag inte lika påhittig… 
Tema-fester har en tendes att bli så mycket roligare, dels för utmaningen att följa klädkoden någorlunda men sen blir det även ett kul avbrott från det ordinära. Det är kul att se hur välfyllt Nalen blev och hur stort det växt till sig det senaste tre åren. Min garderob börjar dock översvämmas av extremt olika stilar av kläder att jag nästan börjar tro att min klädkammaren lider av någon form av grov identitetskris. Däremot har jag märkt att det behöver inte bli så överdrivet dyrt att hitta varierade outfits. Så länge man har tid att leta lite eller bra kontakter med skillade sykunskaper samt ett kreativt sinne. Den senaste favoriten är dem nya höga shortsen med knappar längs sidorna. Ett fynd från en väldigt ordinär butik som Gina Tricot.
I could stay in Sweden and work.. or I could go to Barcelona and dance or go to Brazil and practise circus. I can’t believe I’m actually sitting here right now, looking for flight tickets so I could go to a circus school in São Paulo. This picture could be my playground for 90 days. Oooh what a wonderful world! Life is amazing.
Vissa saker verkar helt enkelt inte ämnade att bli.. hur mycket man än försöker. Eller?
